ofta i sina hemliga vurmerier under vandringarna vid havsstranden inbillat sig, att han själv vore Näcken. Men Gabriella, som ej kände detta, var envis, och slutligen började Anton, på en gammal folkmelodi, sjunga en sång:
”Jag är väl ingen riddare, fast eder synes så:
jag är den stackars Näcken i böljorna de blå,
i forsar och stridande strömmar.
Min boning den ståndar allt under en bro,
där ingen kan gånga, ej heller kan ro,
och ingen kan få hus över natten.”
— Den andra också, Anton, som handlar om när Näcken hade skapat sig till en båld riddare och bortfört den sköna prinsessan och då prästen vid vigseln frågade honom varifrån han var… sjung den också!
”I havet är jag född, och där är jag buren,
och där haver jag mina hovkläder skuren.
Min fader och min moder äro böljerna blå,
mina vänner och fränder äro stickor och strå.
Det är så oroligt i havet att bo:
de äro så många, som över oss ro.”
— Då riddaren så sjöng, blev den stackars prisessan rädd! sade Gabriella. Hör du, Erika, hon bad så vackert att få vända om och sade:
”Hemma gråter fader, och hemma gråter mor,
och hemma gråter syster, och hemma gråter bror.”
— Men då svarade Näcken, inföll Anton med ett vilt leende och stämde åter, men i ett slags hånande ton, upp sin sång:
”Och hemma gråte vem som gråta må,
men aldrig skall du mer på gröna jorden gå.”
