Trettonde kapitlet.
“Är vinden knapp, får man lovera”, plägade salig far säga — kom ihåg det, min son! I främmande mans hus få främmande barn icke anse sig hemma. Tullförvaltarn är visst en övermåttan hederlig och präktig man, men du är inte hos de dina: staden är inte det lilla fiskläget. Du får lära dig att fördraga mycket och minnas, att andra också måste ha fördrag med dig. Och, som sagt: ”är vinden knapp, får du lovera”!
— Ja, det är ett gott ordspråk! svarade Arve och tryckte vänligt den hand, som omslöt hans. Jag tänker också taga det till rättesnöre och inte tappa modet vid första stöten. Det värsta blir skilsmässan från hemmet. Jag är just inte blödig av mig, men jag tror inte att mången pojke, som ger sig ut i världen, skiljes från en så öm mor som min.
I Arves röst låg en rörelse, som rikt belönade alla gumman Arnmans omsorger och bekymmer för sin enfödde. — Herren är mäktig i de svaga! sade hon andäktigt. Om jag kan bära skilsmässan, Arve, så kan du det lättare. Du är en man och har dessutom gott att brås på.
— Men alltsammans är ännu så nytt, att jag inte riktigt hunnit samla mig. Då jag kom hem, tänkte jag inte på någon annan resa än att endera dagen göra ett viftande till Tistelön, ty den rosen, som växer där, är präktigare än alla mors balsaminer. Aldrig tänkte jag, att en så vacker liten flicka fanns som den söta Gabriella.
— Är du nu där igen! svarade fru Katrina med märkbart missnöje. Jag vet inte hur du kan tänka på en sådan struntsak, när så stora ting förestå som en resa ut i vida världen.
— I vida världen? upprepade Arve leende. Icke är det så viktigt heller att sitta på en tullkammare och skriva rent.
80
