— Å, du vet ingenting: det blir väl annat i längden är att sitta och skriva. Men Rom byggdes icke på en dag. Jag har redan sagt dig, att ingen annanstans är en ärlig man så blottställd för att skaffa sig ovänner som då han har någon befattning vid tullen, det må nu vara till lands eller sjöss. I bägge fallen blir det tillfälle för honom att göra andra otjänst.
— Men om den där otjänsten är min plikt, som jag icke kan gå ifrån utan att fela i tjänsten, så bryr jag mig föga om vän eller ovän. Jag går min väg rakt fram och viker varken till höger eller vänster. Ingenting förmår mig att blunda, då meningen är, att jag skall hålla ögonen öppna.
— Så tänkte också din far, den goda själen, men jag vet ändå ett tillfälle… Fru Katrina stannade mitt i meningen. Hon var en betänksam kvinna och överlade ett ögonblick om hon för sonen borde blotta en svaghet hos fadern; men om det vore till nytta, om det visade Arve, att skrytsamhet i oprövat mål ej är någon dygd, då skulle salig gubben visst icke misstycka det — och därmed återtog fru Katrina med ett slags högtidligt allvar: Ja, mitt barn, jag vet ett tillfälle, då din far blundade och ej lät den vänstra handen veta vad den högra gjorde. Därför är det också bäst att låta stora ord fara och ej lita på egen styrka. Det finns gudskelov en känsla, som, då den verkar, förvandlar ett felsteg till en välsignelse.
— Vilken då? frågade Arve förundrad.
— Mänsklighetens, min käre son! Du bör väl tro, att om någonting förmådde din far att blunda för sin plikt, var det endast den.
Arve syntes inte fullt belåten, men han hade alltid varit van att betrakta sin fars handlingar med den djupaste vördnad. Han vågade således icke komma fram med sina tankar. Fru Katrina var likväl tillräckligt skarpsinnig att märka huru det stod till. — Ungdomens övermod kväses
