oss för att låna ett par riksdaler antingen på vigselringen eller barnens faddergåvor. Och, gudskelov, vi sade heller aldrig nej, fast vi ej togo någon pant, och hon var alltid ordentlig med återbetalningen, när hon fick in en slant.
I ett par år levde de i så djup fattigdom, att ingen människa begrep huru de egentligen livnärde sig. Men vid den tiden förbarmade sig någon, jag vet icke vem, och försträckte dem ett litet kapital att börja en handel med. Karlmarken, som genom hemsökelser av många slag blivit nykter, skaffade sig ett litet varulager, i smått förstås; men som han ville spara in tullen, hade han ställt så till, att det skulle smugglas in.
En vacker afton fick far hum om förhållandet, och det värsta var, att det skedde från en av jaktkarlarna, så han ej hade någon utväg att komma ifrån saken, men att det skulle bli han som tog ifrån dem det lilla de erhållit, grämde honom så, att han hela natten gick fram och tillbaka på kammargolvet, utan att få en blund i ögonen. Om morgonen helt tidigt kom fru Karlmark och bad att få tala med honom. Vi bådo den stackars människan sätta sig. Hon darrade i var lem, så att benen knappast ville bära henne, men som hon stod där, brast hon i tårar och snyftade: ”Jag vet, att min mans förehavande är förrått, men, bäste herr Arnman, var barmhärtig mot mig och mina fem små! Blir det beslag, så ä vi för alltid och ohjälpligen ruinerade, ja, i grund, ty hela den lilla summan, vi fått låna, ligger i varorna.
Gud vet vad Arnman svarade, men så pass minns jag. att han talade om sin plikt och nödvändigheten för en tjänsteman i hans befattning att kväva de känslor, som ej överensstämde därmed. Tröstlös lämnade oss den olyckliga fru Karlmark. Följande natten eller i daggryningen troddes det, att godset skulle komma, och hon kunde inte skaffa något bud till mannen, som var borta för att hämta det.
