av erfarenheten, lita du på det, min gosse! sade hon allvarligt och höjde straffande sitt finger mot den tvivlande.
— Är det då övermod att tro, det ingenting kan förmå mig att avvika från mina skyldigheter? frågade Arve undfallande för moderns förebrående blick.
— Ja, det är det, och syndigt övermod till på köpet. Salig far hade ännu ett ordspråk, som jag lagt på minnet, och det kan du också göra: ”Kasta icke små stenar på Vår Herre, ty då kastar han stora igen!” Jaha, min käre Arve, lägg det på minnet, och våga aldrig i dina tankar tvivla på att din far höll sig vid rätta vägen! Blott en gång, en enda gång under hela livet, gjorde han ett avsteg från sin tjänsteplikt.
— Nå, men säg vad det var, mor! Kanske finner jag då också, att jag icke kunde ha gjort annorlunda.
— Nu talar du som du bör, barn, så skall det vara… Skryt aldrig med krafterna, innan du prövat huru långt de nå! Det är klokare att handla än att tala, och för att nu visa dig, att även den, som är mest nitisk i tjänsten, kan fela, så skall jag tala om för dig huru det var med salig far den gången han satt i klämman.
Och fru Katrina tog en pris ur sin snusdosa, satte sig i fars länstol och förtäljde:
— Jo, ser du, på den tiden hade vi vår station i H. — gumman Arnman talade vanligen om sig och sin gubbe i pluralis — bodde där en köpman, som hette Karlmark. Han hade nyss slagit vantarna i bordet, och genom kreditorernas stränghet var stackarn försatt i sådant elände, att hustru och barn så när fått svälta ihjäl. Om honom var det just ingen synd: han var en dålig karl, en suput, som ingen aktade, men hustrun och småkräken, det skär mig i hjärtat ännu den dag i dag är, då jag tänker på huru den bleka, utmärglade Karlmanskan ibland kom in till
82
