XI.
PÅ KITTYS BAL.
— Rose, jag har något så intressant att tala om för dig! utropade Kitty Van Tassel följande morgon, i det hon hoppade upp i ekipaget, då väninnan kommit och hämtat henne, för att de skulle ut och handla.
Kitty hade alltid något »så intressant» att omtala, att Rose lärt sig upptaga hennes meddelanden med största lugn, men det, hon nu gjorde, var något alldeles nytt, ty utan hänsyn till nyfikna åskådare utanför vagnen och derangerade hattar ini den lade Kitty armen om Roses hals och utbrast i en hänförd viskning:
— Älskade varelse, jag är förlovad!
— Jag är så glad! Det är naturligtvis Steve?
— Den rara gossen, han gjorde det i går kväll på det allra trevligaste sätt, och mamma är så förtjust. Men vad ska jag gifta mig? Och Kittys ansikte uttryckte den största ängslan.
— Hur kan du tala om det så snart? Kit, du oromantiska flicka, du borde väl tänka på din fästman och inte på dina kläder, sade Rose, som kände sig både road och skandaliserad.
— Jag tänker på min fästman, för han säger, att han inte vill ha en lång förlovning, så jag måste naturligtvis med ens börja tänka på det allra viktigaste.
— Åh, han vill göra sig säker om dig, för du är en sådan hal liten varelse, att han är rädd för att du ska göra med honom, såsom du gjorde med Jackson och de andra, inföll Rose, i det hon hytte med fingret åt sin blivande kusin, som ägnat sig åt detta nöje två gånger förr och snarare kände sig stolt än något annat över sina korta förlovningar.
— Du behöver inte gräla på mig, för jag vet, att jag har rätt, och när du varit med i sällskapslivet lika länge som jag, kommer du underfund med att det enda sättet att lära känna en man riktigt är att vara förlovad med honom. När de vill ha en, är de idel
