ansiktet, de bara, röda händerna, som höllo en mager portmonnä och en flanellapp, rörde det ädelmodiga hjärta, som aldrig kunde se nöd utan att känna en impuls att lindra den. Hon hade endast haft för avsikt att visa vägen, men nu fortsatte hon, i det hon lyssnade till det moderliga pratet om »min baby» och »svårigheten att skaffa kläder åt de större barnen, när min man är utan arbete» o. s. v. En dams närvaro gjorde det nu mycket lätt för mrs Sullivan att handla, och hennes »lilla bit» flanell växte på ett mirakulöst sätt till många, många meter av olika sorter, utan att hennes magra portmonnä blivit det minsta tunnare, då hon gick därifrån, torkande sig i ögonen.
Och när Rose åter kom upp till Kitty, blev hon tilltalad av en korpulent, silverhårig dam med välvillig uppsyn.
— Jag har väntat på er, min kära, därför att jag har bråttom och gärna vill bespara mig ett besök eller en biljett, började damen med sänkt röst, då Rose vänligt och aktningsfullt skakade hand med henne. Ni vet ju, att den stora kartongfabriken brann ned för ett par dagar sedan och att över hundra flickor blev arbetslösa. Några blev skadade och ligger på sjukhus, många har inga hem, och nästan alla behöver hjälp för tillfället. Vi har i vinter haft så många att hjälpa, att jag knappast vet, vart jag ska vända mig, ty nöden är stor, och jag har haft mitt finger i så många portmonnäer, att jag nästan skäms att tigga mer. Varje litet bidrag — Åh, tack så mycket! Jag var säker på att ni inte skulle svika mig. Och mrs Gardener tryckte varmt den lilla hand, som så hastigt vandrade ned i portmonnän och kom ut igen, så rikligt fylld.
— Låt mig veta av, när jag kan hjälpa, och tack för att ni låtit mig deltaga i ert goda verk, sade Rose, glömsk av alla vackra klänningar, när hon såg damen avlägsna sig med ett gillande småleende över sitt vackra gamla ansikte.
— Du extravaganta varelse! Hur kunde du ge henne så mycket? viskade Kitty, vars nyfikna ögon urskilt tre siffror på den sedel, som så hastigt bytt ägare.
