— Han är en äkta Campbell och har ett gott, varmt hjärta under sina fina skjortbröst. Tant Jane tror inte på känslofullhet, så han har fått lära sig att aldrig visa någon sådan, men den finns där, och och du måste uppmuntra honom till att ge den utlopp — inte dåraktigt, utan på ett sätt, som gör honom manligare och allvarligare.
— Det ska jag, om jag kan, ty fastän jag inte skulle vilja medge det för vem som helst, så tycker jag förfärligt mycket om honom och känner på mig, att Steve och jag ska komma utmärkt överens. Men nu är vi framme. Du får inte andas ett enda ord därom, i händelse vi träffar några bekanta, för jag vill, att det ska vara en djup hemlighet åtminstone en vecka, tillade Kitty, i det hon hastigt stoppade undan näsduken samtidigt med att vagnen stannade utanför den butik, till vilken de skulle.
Rose lovade det med ett småleende, ty Kittys ansikte förrådde henne, utan att det behövdes några ord; det strålade av en sådan lycka, att få ögon skulle ha underlåtit att se det.
— Bara en titt på sidenet. Du frågar mig om min åsikt i fråga om de vita sorterna, så tittar jag jag på de kulörta. Mamma säger satäng, men det är inte modernt längre, och jag har föresatt mig att ha det tjockaste siden, som finns, viskade Kitty, då de frasade förbi de långa diskarna.
Medan de befunno sig på sidenavdelningen och Rose kände sig svårt frestad att beställa en vacker klänning till Kittys bal, som snart skulle gå av stapeln och som skulle bli den sista av hennes fåfängligheter, sade en röst bakom henne: Vill herrn vara snäll och säga mig, var flanellen finns? Och när hon vände sig om, såg hon en undergiven liten irländska, som tycktes vara alldeles bortkommen bland all denna lyx.
— En trappa ner till vänster, löd expeditens hastiga svar, i det han vinkade med handen, så att den frågande var lika förbryllad som förut. Rose såg det och sade vänligt:
— Jag ska visa er. Den här vägen. Rose betraktade henne närmare, då hon förde kvinnan förbi de välklädda kunderna, och något visst i det ängsliga, trötta
