ning, men Annabel hörde henne och vände sig om med pudervippan i handen:
— Gud, Rose, vad är det du talar om att gå sin undergång till mötes?
— Jag vädjar till er, eftersom ni hört mig och vi är ensamma här. Anser ni, att unga Randal är en lämplig ung man att vara tillsammans med? sade Rose, i det hon med ängslig min vände sig till Annabel och Emma, ty hon fann det icke lätt att hålla fast vid sina principer, när hon därigenom förargade sina vänner.
— Usch, nej då! Han är riktigt gräslig! Pappa säger, att han och Gorman är de vildaste unga män, han vet, och i stånd att fördärva hela kotteriet. Jag är så glad, att jag inte har några bröder, svarade Annabel och pudrade lugnt sina skära armar.
— Jag för min del tycker, att detta slags kräsenhet är mycket opassande — du får ursäkta, att jag säger det, Rose. Vi anses inte känna till något om ett vilt och utsvävande levnadssätt och dylikt, utan vi ska bemöta alla män lika och inte vara bråkiga och pryda, sade Emma.
— Ah, men vi känner till, och om vår tystnad och hövlighet inte bar någon verkan, bör vi försöka med något annat… Och farbror Alec har sagt, att jag inte bör göra den mannens bekantskap, och det vill jag inte.
— Ja, men jag känner honom, och han har bjudit upp mig till första valsen efter supén. Han för fullt ut lika bra som din kusin Charlie och är riktigt bedårande, tycker somliga, genmälde Emma med en knyck på nacken, ty prins Charmant tillbad icke vid hennes altare och det kränkte hennes fåfänga.
Under hela supén höll Charlie sig i Roses närhet, och hon var riktigt nöjd med honom, ty han drack endast kaffe, och hon såg honom ruska på huvudet, när unge Van gav honom ett tecken att följa med ut i förrummet, varifrån ljudet av smällande korkar hörts ganska ofta under kvällens lopp.
— Den kära gossen, han gör sitt bästa! tänkte Rose, som önskade sig ett tillfälle att visa, hur hon beundrade hans självförnekelse; men då de lämnade
