Sida:Rosor i blom 1927.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

danser reducerat hennes lockar: Apropå det, så är unga Randal halvdöd av längtan efter att bli presenterad för dig. Får jag göra det efter supén?

— Nej tack! svarade Rose i mycket bestämd ton.

— Jag kan verkligen inte se någon anledning därtill… började Kitty i missbelåten men ingalunda förvånad ton.

— Det måtte du allt göra ändå, ty varför skulle du eljest inte ha presenterat honom, när han bad därom? Du brukar sällan nedlåta dig till att tänka på etiketten, så varför gjorde du det nu?

— Jag ville inte gärna göra det, förrän jag hade — du är så kinkig — jag tänkte, att du skulle säga »nej», men det kunde jag inte säga honom, stammade Kitty.

— Jag vill inte vara ohövlig, kära du, men jag måste verkligen avböja, för jag kan inte känna sådana människor, ehuru jag sammanträffar med dem här, sade Rose, som kom ihåg Charlies avslöjande på nyårsdagens kväll och förhärdade sitt hjärta mot mannen, som blivit hans fördärv såväl då som vid många andra tillfällen, enligt vad hon hade anledning att tro.

— Jag kunde inte hjälpa det! Gamla mr Randal och pappa är goda vänner, och fast jag talade därom, ville min bror Alf inte på några villkor veta av, att jag hoppade över den där karlen, förklarade Kitty ivrigt.

— Och dock har Alf förbjudit dig att åka skridsko eller åka ut med honom, ty han vet bättre än vi, hur olämplig han är att umgås med oss.

— Jag skall säga upp bekantskapen i morgon, om jag kunde, men jag måste naturligtvis visa mig artig mot honom i mitt eget hem. Hans mor är i sällskap med honom, och han vågar inte uppföra sig så, som han gör på deras ungkarlstillställningar.

— Hon borde inte ha tagit honom med sig hit, förrän han visat benägenhet för att bättra sig. Jag vet, att saken inte angår mig, men jag önskar, att folk inte läte sina söner gå sin undergång till mötes och sedan vänta, att vi, flickor, ska bemöta dem som anständiga människor. Rose talade i en energisk visk-

R. I B. 8