— Av sinnesrörelse — inte av champagne, hoppas jag, för jag skulle inte erkänna dig som min bror, om du vore det, svarade Mac. Hör på, gossar, fortsatte han i lugnare ton. Jag vet, att jag inte bort explodera på det här våldsamma sättet, men jag kunde verkligen inte låta bli det, när jag hörde, vad ni sade, och såg, vad Steve gjorde. Och eftersom jag har börjat, kan jag likaså gärna tala ut och säga er, att prinsen inte tål vid dylikt. Han försöker undfly frestelsen, och var och en, som leder honom in i den, gör sig skyldig till en feg och syndig handling, ty förlusten av ens självaktning är svår nog, utan att man därtill ska förlora något ännu dyrbarare, som gör livet värt att leva. Tala inte om för honom, vad jag sagt, men hjälp honom, om ni kan, så att ni aldrig behöver göra er själva den förebråelsen, att ni vet med er, att ni hjälpt till att förstöra en medmänniska till kropp och själ.
Det var tur för framgången av Macs första korståg, att hans åhörare voro gentlemän och nyktra; så hans utbrott blev icke mottaget med hånskratt, utan de hörde på under tystnad, och deras ansiktsuttryck förändrades från överraskning till ledsnad och ånger. Van slog åter ned korken i buteljen, slängde ifrån sig korkskruven, räckte Mac handen och sade hjärtligt:
— Du är en första klassens hedersprick! Jag för min del ska göra mitt bästa att stödja Charlie, för han är den präktigaste karl, jag vet, och han ska inte gå under, liksom stackars Randal, om jag kan förhindra det!
Ett bifallsmummel från de andra tycktes uttrycka allmänt instämmande, och efter att tacksamt ha tryckt den andras hand, drog Mac sig tillbaka till dörren, angelägen om att få ge sig i väg. Då han återvände lill modern, tänkte han med ett humoristiskt småleende: »Min roman börjar med att jag ser efter andra flickors friare i stället för att jag själv skaffar mig en fästmö. Men jag kan inte tala om det för Rose, så hon kan inte skratta åt mig.
