Rose stod orörlig, förfärad över denna plötsliga kännedom om hur mycket svårare det onda var, än hon någonsin kunnat tänka sig. Vad borde hon göra? Hur skulle hon kunna vara sann både mot honom och sig själv?
Innan hon fått denna fråga besvarad, var han tillbaka hos henne och såg ut, som om han lämnat alla bekymmer bakom sig, ty hans sinnesstämningar skiftade som vinden.
— Du får inte stå stilla, sade han, i det han fattade hennes ena arm och drog henne med sig. Glöm mina utgjutelser och besvara min fråga. Följer du med oss, Rose?
— Inte nu! Det är för mycket begärt, Charlie, och jag vill ingenting lova, därför att jag inte kan göra det uppriktigt, svarade hon i så fast ton, att han förstod, att alla böner voro gagnlösa.
— Ska jag således resa ensam och lämna kvar alla, jag håller av?
— Nej. Ta din mor med dig och gör ditt bästa att försona dina föräldrar med varandra. Du skulle inte kunna ägna dig åt ett bättre uppdrag.
— Hon följer inte med utan dig.
— Jag tror, att hon gör det, om du håller fast vid ditt beslut. Jag hoppas, att du inte uppger det?
— Nej. Jag måste resa någonstans, för här kan jag inte stanna, så jag kan lika så gärna bege mig till Indien, eftersom det bereder min far glädje, svarade Charlie.
— Det kommer det att göra mer, än du tror. Omtala hela sanningen för honom, så får du se, med vilken glädje han hjälper dig och vilken uppriktig aktning han kommer att känna för dig och för vad du gjort.
— Om du känner aktning för mig, bryr jag mig inte om vad andra tänker, svarade Charlie, som med en älskandes envishet klängde sig fast vid vad som var dyrbart för honom.
— Det kommer jag att göra, om du är nog man att resa och göra den plikt, du är skyldig din far och dig själv.
— Och när jag gjort det — får jag då komma
