tillsammans med oss någonstans, så länge du vill. Varför skulle du inte kunna följa med oss på ett eller två år? Vi har aldrig fått vår andel av dig. Far skulle bli förtjust, mor nöjd och jag den lyckligaste man i världen.
— Vem har gjort upp denna plan? frågade Rose, så fort hon hämtat sig litet.
— Mor föreslog den — jag skulle icke ens ha vågat drömma om en sådan rikedom. Jag hade beslutat mig för att resa ensam, och när jag omtalade det för henne, blev hon förtvivlad, ända tills hon kom på denna överdådiga idé. Sedan blev det naturligtvis lätt för mig att hålla fast vid det beslut, jag fattat.
— Varför beslöt du dig för att resa, Charlie?
— Därför att jag inte vågar stanna här, svarade han med sänkt blick och röst.
— Är det så svårt? frågade hon medlidsamt.
— Ja, mycket! Jag har inte det moraliska modet att möta förlöjligande, och det förefaller mig så tarvligt, att jag ska gömma mig bara därför att jag fruktar att bryta mitt ord. Jag vill hålla det den här gången, Rose, om jag så ska resa till världens ände för att göra det.
— Det är icke fegt att fly frestelsen, och ingen, vars åsikt är något värd, förlöjligar ett försök att övervinna sig själv. Fäst dig inte därvid, Charlie, utan var fast, och jag är förvissad om att du ska lyckas.
— Du vet inte, vad det vill säga, och jag kan inte tala om det för dig, ty inte förrän jag försökte uppge det, visste jag, vilket grepp det fått på mig. Jag trodde, att det bara var en vana, som skulle vara lätt att lägga bort, när jag ville det, men det är starkare än jag, och emellanåt känner jag mig, som om jag vore besatt av en djävul, som prompt vill övervinna mig, hur mycket jag än kämpar emot.
Han släppte hennes händer, då han sade detta, liksom i förtvivlan; och som om han varit rädd för att säga för mycket, lämnade han henne en minut och åkte bort för full fart, liksom om han verkligen velat »bege sig till världens ände» för att undkomma fienden inom honom.
