XIII.
STACKARS CHARLIE!
Trots mycken inre upproriskhet höll Charlie fast vid sin föresats, och när tant Clara kom underfund med att alla övertalningar voro gagnlösa, gav hon efter och gjorde sig redo att följa med honom — ehuru hon befann sig i ett tillstånd av kronisk förtrytelse mot världen i allmänhet och Rose i synnerhet. Det gick den stackars flickan mycket illa under denna tid, och om icke farbrodern varit, hade hon haft det ännu svårare. Han var ett slags pansar, från vilket tant Claras klagolåt, förebråelser och vredgade blickar studsade tillbaka i stället för att såra det hjärta, mot vilket de voro riktade.
Nu gingo dagarna fort, ty alla tycktes vara angelägna om att få skilsmässan överstökad så fort som möjligt, och förberedelserna fortgingo hastigt. Det stora huset gjordes i ordning att bommas till för ett år, och avskedsvisiter avlades. Rose önskade av hela sitt hjärta, att »Rajan» redan hade avseglat, ty då skulle hon känna sig riktigt trygg; dessa avskedsfester voro nämligen farliga för den, som just lärt sig att säga »nej».
— Halva månaden har avlupit bra. Om vi endast kan komma över dessa sista veckor, ska jag känna mig betydligt bättre till mods, tänkte Rose en stormig, regnig februarimorgon, då hon var på väg ned från sitt rum.
När hon öppnade dörren till biblioteket för att hälsa på farbrodern, utbrast hon:
— Nej, men Archie! — Så tvärstannade hon på tröskeln, slagen av förfäran, ty i kusinens kritvita ansikte läste hon underrättelsen om någon olycka.
— Hysj! Var inte rädd. Kom in, så ska jag tala om det för dig, viskade han, i det han ställde ifrån sig en flaska, han just tagit fram ur farbrodern medikamentskåp.
Rose förstod och lydde, ty tant Plenty var svårt
