ansatt av sin reumatism och måste komma i åtnjutande av sin morgonsömn.
— Vad är det? frågade hon och såg sig omkring i rummet, som om hon väntat att åter få se det, hon sett där nyårsdagen på kvällen. Men Archie var ensam, och efter att ha dragit henne med sig fram till medikamentskåpet svarade han, uppenbarligen ansträngande sig att tala lugnt och sansat:
— Charlie är skadad! Farbror behöver eter och de breda bandage, som finns i en eller annan låda. Han sade mig i vilken, men jag har glömt det. Du städar ju här, så ta reda på dem åt mig. Fort!
Innan han talade ut, var Rose framme vid lådan, drog ut den och plockade upp bandagen med darrande händer.
— Alla smala! Jag måste göra i ordning några. Kan du vänta? Och hon grep hastigt tag i en bit gammalt linne och slet den i breda remsor, i det hon tillade: Tala nu om allt.
— Jag kan vänta. De där behövs inte ännu. Det var inte min mening, att någon skulle få veta av det — allra minst du, började Archie.
— Jag kan uthärda det Är han svårt skadad?
— Jag fruktar det. Farbror ser mycket allvarlig ut, och den stackars gossen har sådana plågor, att jag inte kunde stanna, svarade Archie, i det han blev ännu vitare om läpparna, som aldrig förr haft en sådan svår sak att omtala. Förstår du, han var i går inne i sta'n för att träffa mannen, som skulle köpa Brutus —
— Och Brutus gjorde det? Jag visste, att han skulle göra det! utbrast Rose och släppte remsorna för att vrida händerna, som om hon redan gissat sig till slutet på berättelsen.
— Ja. Och om han inte redan blivit skjuten, skulle jag själv göra det med nöje, för han har gjort sitt bästa att döda Charlie, mumlade Charlies kamrat med bister min. Så suckade han och tillade med bortvänt ansikte: Jag borde inte klandra hästen; det var inte hans fel; han behövde en fast hand, och —
Han tystnade, men Rose sade hastigt:
— Fortsätt! Jag måste veta allt!
— Av en ren händelse mötte Charlie några av
