— Phebe är borta, och om vi nu förlorar Charlie, förstår jag icke, hur jag ska kunna bära det!
— Phebe kommer tillbaka, käraste, och låt oss hoppas, att Charlie ännu ej blir tagen ifrån oss. Sådana saker ser alltid värst ut till en början, har jag hört sägas; så tappa inte modet, utan hoppas på det bästa, sade Rose.
Hennes ord gjorde verkan, ty Archie ryckte upp sig som en hel karl. Torkande de tårar, som han fällde så sällan, att de icke visste, vart de skulle taga vägen, ruskade han på sig litet och sade med ett djupt andetag, som om han varit länge under vatten:
— Tack, nu är jag all right. Jag kunde inte rå för det — chocken vid att bli väckt helt plötsligt och finna den kära gossen i ett sådant tillstånd gjorde mig så uppskakad. Jag borde gå nu — är de färdiga?
— Om ett ögonblick. Hälsa farbror, att han ska skicka efter mig, om jag kan vara till någon nytta. O, stackars tant Clara! Hur bär hon det?
— Hon är nästan från sina sinnen. Jag tog mor med mig till henne, och hon gör allt, som någon kan göra. Endast Gud vet, vad tant gör, om —
— Och endast Gud kan hjälpa henne, tillade Rose, då Archie tystnade vid de ord, han icke förmådde uttala. Se här — ta dem och skicka mig ofta underrättelse.
— Det ska jag, du tappra lilla själ, sade Archie och gick ut i regnet, undrande, hur Rose kunde vara så lugn och fattad, när den älskade prinsen kanske låg för döden.
Sedan följde en lång, mörk dag, utan några andra avbrott i den dystra enformigheten än de bulletiner, som kommo nästan var timme och rapporterade om en liten förändring antingen till det bättre eller det sämre. Rose meddelade tant Plenty skonsamt den sorgliga nyheten och grep sig an med att försöka muntra upp den gamla damen, ty alldenstund den goda själen icke kunde hjälpa till, tänkte hon, att allt skulle gå illa utan henne. Vid skymningen somnade hon, och Rose gick ned för att säga till om en brasa och ljus i salongen samt att te skulle vara färdigt att
