sina gamla kumpaner, det blev middag, och de tvingade honom att följa med — bara för att ta avsked, sade de. Han kunde inte säga nej, och det blev för mycket för honom. Han ville prompt återvända hem i stormen, fast de försökte hindra honom, därför att han inte kunde ta vara på sig själv. Nere vid nya bron — den där höga vallen, du vet — vinden hade släckt lyktan — han glömde — eller någonting skrämde Brutus — och de föll ned tillsammans. Archie hade talat fort, med nästan bruten röst, men Rose förstod, och vid de sista orden gömde hon med ett litet stönande ansiktet, som om hon såge allt.
— Drick det här och bry dig inte om att höra resten, sade han efter att ha sprungit in i det angränsande rummet efter ett glas vatten.
Rose drack vattnet, men då han ville avlägsna sig, sade hon i befallande ton:
— Hemlighåll ingenting! Tala med ens om det värsta för mig!
— Vi visste ingenting om, fortsatte han lydigt. Tant Clara trodde, att han var hos mig, och ingen fann honom förrän tidigt i morse. En arbetare kände igen honom, och han blev hemburen — död, trodde man. Jag var här för en timme sedan och hämtade farbror. Charlie är nu vid medvetandet men ohyggligt skadad, och av det sätt, varpå farbror och Mac ser på varandra, fruktar jag — O, betänk det, Rose! Krossad och hjälplös ute i regnet hela natten, och jag visste ingenting om det, ingenting!
Archie, som nu blev alldeles utom sig, kastade sig i en stol, lutade huvudet mot bordet och snyftade som ett barn. Rose hade aldrig förr sett en man gråta, och det var så olikt en kvinnas mildare sorg, att hon blev djupt rörd. Skjutande åt sidan sin egen förtvivlan, försökte hon trösta honom, gick fram till honom, lyfte upp hans huvud och lutade det mot sitt bröst, ty under sådana stunder som denna är kvinnan den starkare. Det var icke mycket hon gjorde, men det beredde dock Archie litet tröst, ty den stackars gossen tyckte, att försynen var mycket hård mot honom just då, och i denna trofasta barm kunde han utgjuta sin korta men patetiska klagan.
