Jag skulle vilja stanna litet längre och försöka gottgöra det förflutna, som nu synes mig förspillt, men om jag icke kan det, skall du icke sörja, Rose; jag är ingen förlust för någon, och det är kanske för sent för mig att bättra mig.
— O, säg icke det! Ingen kommer någonsin att kunna fylla din plats bland oss — vi skola aldrig kunna glömma, hur högt vi älskat dig, och du måste tro, att vi förlåta lika villigt, som vi själva vilja bli förlåtna, utbrast Rose.
— »Förlåt oss våra synder!» Ja, det borde jag säga, Rose. Jag är icke redo, det kommer så plötsligt — vad kan jag göra? viskade han, i det han klängde sig fast vid henne, som om han icke hade något annat ankare än den varelse, han älskade så högt.
— Det kan farbror tala om för dig; jag är icke god nog, jag kan endast be för dig. Och hon rörde på sig, liksom för att tillkalla den hjälp, han så väl behövde.
— Nej, nej! Inte ännu! Stanna hos mig, älskling! Läs någonting! I farfars gamla bok — där finns det någon bön för sådana som jag. Det kommer att göra mig mera gott än från någon prästs läppar.
Hon tog den vördnadsvärda boken — skänkt till Charlie, därför att han hade samma förnamn som den gode mannen — slog upp »Bön för en döende» och läste den med bruten röst, under det att rösten bredvid henne då och då upprepade ord, som tadlade eller tröstade.
»Ett gott samvetes vittnesbörd» — — »Förmedelst hans anletes sorgsenhet kan hans hjärta göras bättre.» — — »Kristligt tålamod och mod» — — »Lämna världen i frid.» — — » Amen.»
Sedan följde en stunds tystnad. När Rose så såg, hur blek han var, frågade hon sakta:
— Ska jag nu be farbror komma in?
— Ja, om du vill det — men först — småle inte åt min dåraktighet, käraste — jag vill ha mitt lilla hjärta. De tog det ifrån mig. Var snäll och ge mig det tillbaka och låt mig behålla det alltid, svarade han med hela sin forna ömhet lika stark som någonsin, till och med nu när han endast kunde visa
