— Stackars liten! Var kommer hon ifrån? utbrast Rose, i det hon lutade sig fram.
— Jag ska tala om alltsammans, så får du råda mig, vad jag ska göra. På sjukhuset har vi haft en stackars kvinna, som blivit skadad och som dog för två dagar sedan. Jag har inte haft något att göra med henne, utan gav henne bara litet frukt ett par gånger, för hon hade stora, sorgsna ögon, som jag ständigt såg för mig. Samma dag som hon dog, stannade jag ett ögonblick hos henne, och sköterskan sade, att hon velat tala med mig men inte vågat, så jag frågade henne, om jag kunde göra något för henne, och fast hon knappast kunde andas till följd av plågorna, bönföll hon mig att ta hand om hennes barn. Jag tog reda på var barnet fanns, och lovade att se till det, ty den stackars själen tycktes inte kunna dö, förrän jag givit henne denna tröst. Jag ska aldrig glömma uttrycket i hennes ögon, då jag höll hennes hand och sade: »Barnet ska bli tillsett.» Hon försökte tacka mig, och strax efteråt dog hon helt lugnt och fridfullt. Nåväl, i dag letade jag rätt på det stackars pyret, fann henne i ett eländigt kyffe hos en gammal häxa, som låst in henne, för att hon skulle vara ur vägen, och där låg barnet hopkrupet i en vrå och ropade »mamma, mamma!» så att det kunna röra ett hjärta av sten. Jag sträckte upp kvinnan och tog barnet med mig, och det var på tiden, ty titta här! Och Mac vände på den utmärglade lilla armen och pekade på ett blåmärke, som kom Rose att sträcka ut båda händerna och utbrista:
— Hur vågade de göra det? Ge mig henne, stackars moderlösa lilla pyre!
Mac lade byltet i hennes armar, och Rose började kela med det på detta ömma, dåraktiga sätt, som kvinnor ha — icke desto mindre ett mycket bra och effektivt sätt, ty baby kände uppenbarligen, att saker och ting förändrades till det bättre. De skrämda ögonen riktades mot det milda anletet och stannade där, liksom lugnade, den lilla klon smög sig till flickans hals, och stackars lilla baby lade sig tillrätta med en litern suck av belåtenhet och ett klagande »mamma,
