komma till dem, förde Rose dem till de grönskande fälten. Nere på udden stod ett gammalt farmhus, som Campbellarna ofta använde under sommarferierna. Denna vår ställdes huset i ordning ovanligt tidigt, flera kvinnor installerades såsom hushållerska, kokerska och barnsköterskor, och när majdagarna blevo ljusa och varma, började en massa små bleka barn tulta omkring i gräset, klättra bland klipporna och leka på den lena sandstranden.
Alla intresserade sig för »Rosengården», såsom Mac kallade den, och kvinnfolken åkte jämt och ständigt över till Udden, medförande någonting till »de stackars raringarna». Tant Plenty strödde ut pepparkakor med fulla händer, tant Jessie sydde förkläden i dussintal, under det att tant Jane »höll ögonen» på barnsköterskorna och tant Myra var så frikostig med medicin, att dödligheten hade blivit ohygglig, om inte farbror Alec tagit saken om hand.
En vacker junidag, då Rose kom ridande i trav från Udden på sin vackra lilla fux, såg hon en man sitta på ett kullblåst träd invid vägen, och något visst i hans betryckta hållning fångade hennes uppmärksamhet. När hon kom närmare, vände han på huvudet, och hon höll hastigt in hästen och utbrast:
— Nej men, Mac! Vad gör du här?
— Försöker lösa ett problem, svarade han med så förbryllad min, att hon smålog, tills hans närmast följande ord ögonblickligen gjorde henne allvarsam igen. Jag har enleverat en ung dam och vet inte, vad jag ska ta mig till med henne. Jag tog henne naturligtvis med mig hem, men mor körde ut henne, och jag befinner mig i en riktig klämma.
— Är det där hennes bagage? frågade Rose och pekade med ridspöt på ett stort bylte, han höll i.
— Nej, det är den unga damen själv, svarade han, i det han lyfte på en flik av den bruna schalen och visade henne ett tre års barn — så blekt, så magert och litet, att det såg ut som en liten, skrämd fågel, som just ramlat ut ur boet, då hon med stora, skrämda ögon ryggade tillbaka för ljuset och med en hand, påminnande om en liten klo, höll stadigt fast i en av knapparna i Macs rock.
