något mer än att överlämna barnet till någon upptagen förestånderska eller någon slarvig sköterska i någon av våra överfulla inrättningar. Hon är så bräcklig och späd, att hon kanske inte kommer att besvära oss länge, och jag skulle gärna vilja förskaffa henne litet trevnad, innan hon återfinner sin mamma.
— Led Rosa! Jag tänker ta det här barnet med mig hem, och om farbror tillåter det, adopterar jag henne, och hon ska bli lycklig! utbrast Rose.
— Vad heter hon? frågade Rose plötsligt, då de färdades vidare.
— Det vet jag verkligen inte, svarade Mac, som plötsligt blev medveten om att han ramlat ut ur det ena dilemmat och in i det andra.
— Frågade du inte det?
— Nej. Modern kallade henne »baby, och den gamla häxan sade »ungen». Allt, jag känner till är tillnamnet — Kennedy. Du får kristna henne till vad du vill.
— Då ska jag kalla henne Dulcinea, eftersom du är hennes riddare, och förkorta det till Dulce. Det är en vacker förkortning, tycker jag, sade Rose skrattande.
Don Quixote såg belåten ut och lovade att modigt försvara sin lilla dam; han började sin tjänstgöring med att fylla hennes små händer med smörblommor och vann på så sätt för egen räkning det första småleende, som babys ansikte känt till på många veckor.
När de kommo hem, tog tant Plenty emot den nya gästen med sin vanliga gästfrihet, och när hon fick höra historien, blev hon så varmt intresserad, som till och med den entusiastiska Rose kunde begära, och gjorde allt, för att barnet skulle få det bra. Inom mindre än en halvtimme efter det att baby burits upp, kom hon ned igen på Roses arm, nytvättad och med håret borstat och iförd en ny skär klänning, som var mycket för stor, och ett vitt förkläde, som var alldeles för litet, ett nätt bandage om den skadade armen och några trådrullar på ett snöre till leksak hängande på den andra.
— Vad tycker du nu om din Dulce? sade Rose, då hon kom in med en silverspilkum full med bröd och mjölk.