Mac föll på knä, fattade den magra lilla handen och kysste den lika hängivet, som någonsin den gode don Alonzo Quixada kysste hertiginnans, i det han glatt citerade några ord ur den odödliga berättelsen: »Höga och suveräna dam, din intill döden, riddaren av den sorgliga skepnaden.»
Men baby hade ingen smak för lek just då, utan drog undan sin hand och pekade på spilkumen med orden: »Din-din nu!»
Så Rose slog sig ned och matade hertiginnan, medan don Quixote stod bredvid och med stor tillfredsställelse åsåg festen.
— Jag ska köpa henne nya skor och kläder också. Vart ska jag gå — vad ska jag begära — och hur mycket ska jag köpa? frågade han, i det han stack handen i fickan efter sin plånbok, älskvärt angelägen men sorgligt okunnig.
— Det ska jag sköta om. Vi har alltid kläder till hands för barnen på Udden, så vi kan med lätthet klä upp Dulce. Du kan gärna anställa efterforskningar efter fadern, ty jag vill inte, att man tar henne ifrån mig just när jag börjar hålla av henne. Känner du till någonting om honom?
— Bara det att han är ådömd tjuguett års straffarbete, så att det inte är antagligt, att han kommer att oroa dig.
— Så ohyggligt! Då hade Phebe det bättre, ty hon hade inga släktingar alls. Då ska jag genast gripa mig verket an och försöka uppfostra tukthusfångens lilla, dotter till en god kvinna.
XV.
BLAND HÖVÅLMARNA.
Farbror Alec gjorde inga invändningar, utan när han fann, att ingen kunde göra anspråk på barnet, lät han Rose behålla det, åtminstone för en tid. Så lilla Dulce, som blivit nyekiperad till och med i fråga
