ket äregirig för din räkning, därför att jag håller fast vid att du är något slags snille. Jag tror, att det redan börjar puttra, och jag skulle gärna vilja se, vad det visar sig vara.
Macs ögon strålade, då hon sade detta, men innan han hunnit svara, sade en liten röst: »Tant Vose!» och när han vände sig om, satt Dulce upprätt i sitt rede och stirrade med sina runda ögon på den breda, blåa rygg, hon hade framför sig.
— Känner du igen din don Quixote? frågade han och räckte henne handen.
— Det är »Mat», sade Rose, och detta välbekanta ord tycktes med ens lugna barnet, ty hon lutade sig fram och kysste honom, som om hon varit riktigt van att göra det.
— Jag fick tag i litet leksaker på vägen, och dem ska hon få med ens som belöning för det här. Jag väntade inte att bli så älskvärt emottagen av den här skygga lilla råttan, sade Mac i belåten ton, ty Dulce var mycket njugg med sina ynnestbevis.
— Hon kände igen dig, för jag har alltid mitt hemalbum med mig, och när hon kommer till ditt porträtt, kysser hon det, ty jag vill inte, att hon ska glömma sin första vän, sade Rose, belåten med sin skyddsling.
— Första men inte bästa, sade Mac, i det han började leta i sin ryggsäck efter de utlovade leksakerna, som han lade ned i höet framför Dulce. De utgjordes varken av bilderböcker eller sötsaker, utan av långa grässtrån, på vilka bär trätts upp, ekollon och vackra tallkottar, stenar med glänsande glimmer i, flera sidensvansfjädrar och ett litet rede av mossa med små vita stenar i stället för ägg.
»Käraste naturen, stark och vänlig» vet vad barn älska, och har massor av dylika leksaker redo för deras räkning, om man endast vet, var man skall finna dem, och de här blevo emottagna med förtjusning. Mac började sedan kasta ned sina saker igen i ryggsäcken. Två, tre böcker lågo alldeles invid Rose, och hon tog upp en, som gick upp vid ett ställe, där det låg en fullklottrad papperslapp.
