— Du ser ut, som om du träffat nymfen hemma, sade Rose, som visste, hur förtjust han var i »The Comus».
— Jag fann henne här, sade han med en liten bugning.
— Det där var en mycket nätt komplimang, och jag ska ge dig en i gengäld. För var dag som går blir du allt mer och mer lik farbror Alec, så jag tror, att jag hädanefter ska kalla dig Alec Junior.
— Alexander den store skulle inte vara dig tacksam för det, sade Mac, som ingalunda såg så förtjust ut, som Rose hade väntat.
— Du är verkligen mycket lik honom förutom över pannan. Hans är bred och välvillig, din hög och välvd. Vet du vad? Om du inte hade något skägg och bure håret långt, tror jag verkligen, att du skulle likna Milton, tillade Rose, säker på att detta skulle behaga honom. Och det roade honom alldeles säkert, ty han lutade sig tillbaka i höet och skrattade så hjärtligt, att Dulce vaknade.
— Du otacksamma pojke! Är ingenting gott nog åt dig? När jag säger, att du påminner om den bästa man, jag vet, rycker du på axlarna, och när jag likner dig vid en stor skald, gapskrattar du. Jag är rädd för att du är mycket inbilsk, Mac. Och Rose skrattade också, glad över att se honom så glad.
— Om jag är det, är det ditt fel. Ingenting, jag kan göra, skulle någonsin kunna förvandla mig till en Milton, såvida jag icke blir blind en vacker dag, tillade han i allvarlig ton.
— Du sade en gång, att en man kunde bli vad han ville, om han endast ansträngde sig riktigt, så varför skulle du inte kunna bli skald?
— Jag trodde, att jag skulle bli läkare.
— Du kan bli båda delarna. Det har funnits poetiska läkare, som du vet.
— Skulle du vilja, att jag bleve en sådan? frågade Mac och betraktade henne med så allvarlig min, som om han verkligen funderat på att försöka det.
— Nej. Jag skulle helst vilja, att du bleve endera delen. Jag bryr mig inte om vilketdera det blir, men vad du än väljer, måste du bli ryktbar. Jag är myc-
