— Du behöver inte se så skuldmedveten ut, för det är ingen synd att skriva poesi, sade Rose, som kände sig mycket road av hans förvirring.
— Det är syndigt att kalla den där smörjan poesi, mumlade Mac föraktfullt.
— Det är en ännu större synd att narras och säga, att du aldrig skriver det.
— Att läsa så mycket kommer en att tänka på dylikt, och varenda kotte skriver litet goja, när han är lat eller förälskad, förstår du, förklarade Mac och såg mycket skuldmedveten ut. Rose förstod sig inte på honom riktigt; men så lutade hon sig plötsligt fram och frågade i allvarlig ton, ehuru hennes ögon dansade:
— Mac, är du kär?
— Ser jag så ut? Han satte sig upp med så kränkt och förtörnad uppsyn, att hon med ens bad honom om ursäkt.
— Nej, det gör du inte, och jag ber dig ödmjukt om ursäkt för att jag framställer en så oberättigad insinuation. Det föll mig endast in att den lyftade stämning, jag iakttar hos dig, kunde bero på det, eftersom det inte var poesi.
— Det beror på det goda sällskap, jag har. En man kan inte tillbringa »En vecka» med Thoreau, utan att bli bättre därav, sade Mac och tog upp en mycket nött bok ur fickan med en uppsyn, som om han presenterat en kär och aktad vän… Men nu har du underkastat mig ett ganska ordentligt korsförhör, så nu är det min tur. Vad har du haft för dig, eftersom du mer än någonsin liknar din namne?
— Ingenting annat än levat och njutit av att göra det. Jag sitter här dag ut dag in, lika lycklig och nöjd med småsaker som Dulce, och känner mig, som om jag inte vore mycket äldre än hon, svarade flickan.
— »Liksom om en ros sig skulle sluta och åter bliva knopp», mumlade Mac, i det han lånade ett citat av sin älskade Keats.
— Ah, men det kan jag inte göra! Jag måste fortsätta att blomma, vare sig jag tycker om det eller ej, och det enda besvär, jag har, är att veta, vilket blad jag härnäst ska veckla upp, sade Rose.
