— Hur långt har du kommit? fortsatte Mac sitt förhör.
— Låt mig tänka efter. Sedan jag kom hem i fjol, har jag varit glad, sedan sorgsen, sedan mycket upptagen, och nu är jag helt enkelt lycklig. Jag vet inte varför, men det förefaller mig, som om jag väntade på vad som härnäst ska komma och — kanske omedvetet — gjorde mig redo för det, sade Rose och blickade drömmande ut över bergen.
I samma ögonblick ropade en röst: »Hallå! och då de vände sig om, sågo de Jamie stå och betrakta dem med kritisk min.
— Hur mår du, pys? sade Mac och nickade.
— Utmärkt! Gläder mig, att det är du. Jag tänkte, att Archie kanske dykt upp igen, och han är inte skojig. Varifrån kommer du? Varför har du kommit hit? Hur länge tänker du stanna? Vill du ha litet? Det är väldigt gott. Och han sträckte fram ena handen, som han hade full med knäck. Under alla dessa frågor kom Jamie fram, skakade hand på ett manligt sätt, slog sig ned bredvid den långa kusinen och bjöd dem båda på knäck.
— Fick ni några brev? frågade Rose, i det hon avböjde den klibbiga läckerheten.
— Massor, men mamma glömde att ge mig dem, och jag hade ganska bråttom, för mor Atkinson sade, att det kommit någon hit, och jag kunde inte vänta, förklarade Jamie med huvudet vilande mot Macs ben och munnen full med knäck.
— Jag ska gå in och hämta dem. Tant måtte vara trött, och det blir roligt för oss att läsa alla nyheter tillsammans.
— Hon är den minst besvärliga, flicka, som någonsin fynnits, anmärkte Jamie, då Rose avlägsnat sig i tanke, att Mac möjligen önskade substantiellare förfriskningar än knäck.
— Jag skulle tro det, om du låter henne springa dina ärenden, du lata lilla rackare, svarade Mac, i det han följde henne med blicken, då hon gick uppför den grönskande sluttningen, ty det låg något mycket tilldragande för honom i denna spensliga gestalt
