Tidigt följande morgon begav Mac sig av, och Rose följde honom ända fram till den gamla kyrkan.
— Ska du gå hela vägen? frågade hon.
— Endast tjugu mil. Sen tar jag skjuts och återvänder till mitt arbete, svarade han, i det han bröt en vacker ormbunke åt henne.
— Känner du dig aldrig ensam?
— Aldrig. Jag har mina bästa vänner med mig, förstår du. Och han klappade sig på fickan, ur vilken Thoreau stack upp.
— Jag är rädd för att du lämnar din allra bästa vän kvar, sade Rose, syftande på den bok, som han lånat henne föregående dag.
— Jag delar den gärna med dig. Jag har mycket att hämta ur den här, och litet räcker lång väg, såsom du snart kommer att uppdaga, svarade han, i det han knackade sig för pannan.
— Jag hoppas, att läsningen kommer att göra mig lika gott, som den tyckts ha gjort dig. Jag är lycklig, men du är vis och god, och det vill jag också vara.
— Läs på bara och smält det ordentligt. Skriv sedan och tala om, vad du tänker därom. Vill du det? frågade han, då de stannade, där fyra vägar möttes.
— Ja, om du svarar. Har du tid till det trots allt ditt andra arbete? Poesi — jag ber om ursäkt — medicin upptar en hel del av ens tid, förstår du, svarade Rose odygdigt, ty medan han stod där barhuvad och med skuggorna av bladen spelande på hans vackra huvud, tänkte hon på deras samtal bland hövålmarna, och hon tyckte inte alls, att han såg ut som en blivande doktor.
— Jag ska skaffa mig tid.
— Farväl, Milton.
— Farväl, Sabrina.
