XVI.
VILKETDERA VAR DET?
Rose läste och smälte och fann sina dagar mycket rikare tack vare det goda sällskap, hon hade, ty en närmare bekantskap med så mycket, som var vist, vackert och sant, kunde icke undgå att göra denna månad till en minnesvärd sådan. Och brev kommo och avgingo med berömvärd regelbundenhet.
Rose njöt mycket av denna korrespondens och kände sig nära nog ledsen, när den upphörde, då hon återvände hem i slutet av september, ty Mac skrev bättre, än han talade, vilket han dock kunde göra ovanligt bra, när han ville. Men hon fick intet tillfälle att uttala vare sig glädje eller ledsnad, ty när hon träffade honom första gången efter sin återkomst hem, kom den stora förändringen i hans utseende henne att glömma allt annat. Han hade gripits av en nyck att vara slätrakad och kortklippt, så att Rose knappast kände igen honom, ty det yviga håret var putsat och väl borstat och det omhuldade bruna skägget försvunnet, så att man såg den vackert tecknade munnen och den välformade hakan, som förlänade ett nytt uttryck åt hela ansiktet.
— Försöker du likna Keats? frågade hon efter en kritisk blick, som lämnade henne obeslutsam, huruvida förändringen var lill det bättre eller ej.
— Jag försöker att inte likna farbror, svarade Mac lugnt.
— Och varför det, om jag får lov att fråga? sade Rose i största förvåning.
— Därför att jag föredrar att vara lik mig själv och inte någon annan man, hur stor och god han än må vara.
— I så fall har du inte lyckats, för du är nu mycket lik unga Augustus, svarade Rose, som i det stora hela gladde sig åt att se, hur välformat hans huvud var, sedan det blivit »skalat».
