engagerad att sjunga ballader på konserterna, de talar om till i vinter. Du skriver väl, inte sant?
— Ja då, otvivelaktigt. Och Mac skrattade för sig själv, i det han lutade sig fram för att titta på en liten Psyche på kakelugnen. Så näpen den är! sade han och tog den i sin hand.
— Var försiktig. Farbror gav mig den till nyåret, och jag är mycket förtjust i den. Hon lyfter sin lilla lampa för att titta efter, hur Cupido ser ut.
— Du borde ha en Cupido åt henne att titta på. Hon har väntat tåligt i ett helt år och endast haft en bronsödla att se på, sade Mac med denna nya halvt skygga, halvt djärva blick, som var så förbryllande.
— Cupido flög sin väg, så fort hon väckte honom, förstår du, och sedan har hon haft det otrevligt. Hon måste vänta längre, tills hon kan finna och hålla honom kvar.
— Vet du av, att hon påminner om dig? Håret uppsatt i en knut och ett slags förandligat ansikte. Ser du inte det? sade Mac och vände den vackra lilla pjäsen mot henne.
— Inte ett dyft! Jag undrar just vem jag härnäst ska bli liknad vid? Jag har blivit jämförd med en Fra-Angelico-ängel, Sankta Agnes och nu med »Syke», såsom Annabel en gång kallade henne.
— Du skulle förstå, vad jag menar, om du någonsin iakttoge ditt eget ansikte, när du hör musik, talar allvarligt eller är mycket rörd; då går din själ in i dina ögon, och du är — lik Psyche.
— Tala om för mig, när du nästa gång ser mig i en »själfull» stämning, så ska jag titta mig i spegeln, för jag skulle gärna vilja se, om det är klädsamt, sade Rose glatt.
Efter detta såg Rose inte till honom mycket på flera veckor, enär han tycktes taga igen förspilld tid och var ännu besynnerligare och mer förströdd än någonsin. Allteftersom hon blev van vid hans utseende, uppdagade hon, att han hastigt förändrades i andra hänseenden, och iakttog med stort intresse »herrn med det distingerade utseendet».
Alldenstund familjen hade sorg, anordnades det
