inga festligheter på Roses tjuguförsta födelsedag, ehuru gossarna hade planerat alla möjliga trevligheter. Alla visade sig särskilt ömma mot flickan denna dag, ty de kommo ihåg, hur »stackars Charlie» hade älskat henne, och de försökte visa det medelst de gåvor och lyckönskningar, de sände henne.
En present behagade henne i all synnerhet, ehuru hon icke kunde låta bli att småle, vid tanken på från vem den kom; ty Mac sände henne en Cupido — icke det knubbiga barnet med den muntert odygdiga uppsynen, utan en smärt bevingad ung gud, som lutade sig mot sin båge och hade en avbruten pil vid sina fötter. Ett poem »Till Psyche» följde med, och Rose blev helt överraskad av dess skönhet.
Alla tittade in under dagens lopp, och allra sist kom Mac. Rose var händelsevis ensam med Dulce och satt vid fönstret och njöt av den vackra solnedgången. Hon vände sig om, när han kom in, satte ned den lilla flickan och sade tacksamt:
— Kära Mac, det var förtjusande! Jag vet inte, hur jag ska kunna tacka dig på något annat sätt än detta. Och därmed drog hon ned hans huvud och gav honom den födelsedagskyss, hon givit alla andra.
Men denna gång hade den en egendomlig verkan, ty Mac blev blossande röd och sedan likblek, och när Rose lekfullt tillade: Säg aldrig mer, att du inte skriver poesi, och kalla aldrig dina verser för smörja. Jag visste, att du var ett snille, och nu är jag alldeles säker på det! — Då utbrast han, liksom mot sin vilja:
— Nej, det är icke snille, det är — kärlek! När hon då ryggade tillbaka litet, tillade han med en självbehärskning, som kom hans röst att låta besynnerlig: Det var inte min mening att tala, men jag kan inte tillåta, att du begår ett sådant misstag. Jag måste omtala sanningen och inte låta dig kyssa mig som kusin, när jag älskar dig av hela mitt hjärta och hela min själ!
— O, Mac, skämta inte! utbrast Rose, förbryllad av denna plötsliga inblick i ett hjärta, som hon trott sig känna så väl.
— Det är mitt fullaste allvar, svarade han i så lugn ton, att Rose kanske hade betvivlat hans ord,
