jag då icke kunna göra honom lycklig och glömma mig själv?»
— Du kommer att bli lik farbror på lyckligare sätt än detta, hoppas jag, ty även du måste ha ett högt ideal och finna henne och bli lycklig, sade hon, besluten att vara sann mot samvetets röst och att icke låta sig ryckas med av ögonblickets impuls.
— Jag har funnit henne, men jag kan icke se några utsikter till lycka. Kan du det? frågade han sorgset.
— Kära Mac, jag kan icke ge dig den kärlek, du önskar, men jag högaktar dig och litar på dig av hela mitt hjärta, om det kan lända dig till någon tröst, började Rose. Hon kom icke längre, ty de sista orden framkallade en underbar förändring hos Mac. Han släppte hennes händer och rätade på sig, liksom uppfylld av plötslig energi och förhoppning, under det att över hans ansikte kom ett uttryck, som för ögonblicket gjorde honom till en ädlare och vackrare man, än vad den vackra prinsen någonsin varit
— Det länder mig till tröst! sade han med en tacksamhet, som gjorde ett djupt intryck på henne. Du sade, att din kärlek måste vara grundad på aktning, och det har du givit mig, så varför skulle jag icke kunna förvärva återstoden? Nu är jag ingenting, men allt är möjligt, när man älskar av hela sitt hjärta, hela sin själ. Rose, jag vill bli din hjälte, om en dödlig kan bli det, om jag också ska behöva arbeta och vänta i åratal. Jag ska tvinga dig att älska mig och att göra det med glädje Var inte rädd. Jag är inte från mina sinnen — jag har just återfunnit dem. Jag ber dig icke om något; jag ska aldrig tala om mina förhoppningar, men det tjänar ingenting till att försöka hindra mig — jag måste försöka, och jag skall lyckas!
Därmed lämnade han rummet, liksom ivrig att låta handling följa på ord och börja sitt uppdrag med ens.
— — —
Mac hade talat om att resa i november, och Rose började hoppas, att han skulle göra det, ty hon ansåg, att den stumma tillbedjan, som nu följde, hindrade henne från att fullfölja sina sysselsätt-
