om blodomkoppet, svarade han, i det han vänligt lade papperen så, att hon kunde läsa det skrivna. Jag skriver inga romaner — jag upplever en sådan. Och han såg på henne med denna lyckliga, förhoppningsfulla uppsyn, som alltid kom henne att känna sig, som om han hopade glödande kol på hennes huvud.
— Mac, jag är trött på de där dumheterna. De oroar mig, och du förspiller bara din tid.
— Har aldrig arbetat hårdare. Men oroar det dig verkligen att veta, att jag älskar dig? frågade han ängsligt.
— Ser du inte, hur förargad det gör mig? Och hon drog sig litet tillbaka med en känsla av att saker och ting icke avlöpte så, som hon ämnat.
— Jag fäster mig inte vid törnena, om jag blott får rosen till sist, och jag hoppas alltjämt, att jag ska göra det om cirka tio år, sade denne ihärdige friare, som icke lät avskrämma sig av »en lång väntan».
— Jag tycker att det är ganska hårt att bli älskad, vare sig jag vill det eller ej, invände Rose.
— Men du kan inte rå för det och inte jag heller, så jag måste fortsätta att älska dig av hela mitt hjärta, tills du gifter dig, och då — ja, jag är rädd för att jag då kommer att hata någon i stället. Och Mac förstörde pennan genom att ofrivilligt tilldela den ett hugg.
— Var snäll och gör inte det, Mac.
— Vilketdera? Älska eller hata?
— Gör ingendera delen. Gå och fatta tycke för någon annan. Det finns så gott om rara flickor, som med glädje gör dig lycklig, sade Rose, i avsikt att på något sätt göra slut på oron.
— Det är alldeles för lätt. Jag njuter av att arbeta för min lycka, och ju hårdare jag arbetar, desto mer kommer jag att uppskatta lyckan, när den kommer.
— Skulle du således sluta att älska mig, om jag plötsligt bleve vänlig mot dig? frågade Rose, som undrade, om denna behandling skulle befria henne från en kärlek, som både rörde och pinade henne.
— Försök det, så får du se, svarade han med en
