glimt i blicken, som tydligt utvisade, hur snöpligt försöket skulle misslyckas.
— Jag ska skaffa mig något att göra, som upptar mina tankar till den grad, att jag glömmer dig helt och hållet.
— Tänk inte på mig, om det oroar dig, sade han ömt.
— Jag kan inte låta bli det. Rose försökte återhålla orden, men det var för sent, och hon tillade hastigt: Det vill säga, att jag inte kan låta bli att önska, att du måtte glömma mig. Det bereder mig en stor missräkning att finna, att jag begick ett misstag, när jag hyste sådana förhoppningar i fråga om dig.
— Ja, du var mycket säker på att det var kärlek, när det var poesi; och nu, när jag endast har kärlek till hands, önskar du poesi. Kommer båda delarna tillsammans att vara dig till behag?
— Försök, får du se.
— Jag ska göra mitt bästa. Någonting annat? frågade han.
— Säg mig en sak, som jag ofta önskat veta. Älskade du mig, när du i somras läste Keats högt för mig?
— Nej.
— När började det? frågade Rose, mot sin vilja småleende åt hans föga smickrande sanningsenlighet.
— Hur ska jag kunna veta det? Fast det kan förstås hända, att det började däruppe, för det där samtalet föranledde vår brevväxling, och breven visade mig, vilken vacker själ du har. Det var den, jag älskade först, och jag längtade efter att du skulle komma hem och finna mig förändrad till det bättre i somliga hänseenden, liksom jag funnit dig. Och när du kom, blev det mycket lätt för mig att se, varför jag längtat efter dig — för att älska dig helt och hållet och säga dig det. Det är allt, Rose.
En kort historia, men den var tillräcklig; rösten, som berättade den så okonstlat och sant, gjorde de få orden så vältaliga, att Rose kände sig svårt frestad att lägga till den avslutning, Mac önskade. Men medan han talat, hade hon sänkt blicken, och den hade
