Hoppa till innehållet

Sida:Rosor i blom 1927.djvu/165

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Hennes tillgivenhet för gossen hade kommit helt och hållet av sig själv och hade alltid varit stor; aktning för den flitige ynglingen fördjupades med lätthet till högaktning för den unge mannens redbarhet, och nu spirade något varmare upp inom henne; men till en början kunde hon icke avgöra, huruvida det var beundran för det snabba utvecklandet av något slags begåvning eller kärlek, som besvarade kärlek.

Liksom för att avgöra den saken, sände Mac henne till nyårsdagen en liten, enkelt inbunden bok med den anspråkslösa titeln »Sånger och sonetter». Efter att ha läst den med ständigt tilltagande förvåning och förtjusning hyste Rose icke minsta tvivel om att författaren var skald, ty fastän hon icke var kritiker, hade hon läst de bästa författare och visste vad som var bra. Hur anspråkslöst det än var, så hade det dock den rätta klangen, och själva dess enkelhet visade medveten förmåga.

Det hade många fel men var så lovande, att det var alldeles uppenbart, att Mac icke förgäves »haft gott sällskap, läst goda böcker, älskat goda ting och odlat kropp och själ så bra han förmått». Allt detta gjorde sig nu gällande, ty sanning och dygd hade slagit ut till en karaktär och hade sitt eget språk, som var vältaligare än den poesi, för vilken det var, vad doften är för blomman. Visare kritiker än Rose kände och beundrade detta; de mindre partiska kunde icke neka att berömma ett första försök, som föreföll lika spontant och uppåtsträvande som en lärkas sång. Och när ett par av dessa Jupitrar nickat gillande, fann Mac sig, om också icke berömd, så dock mycket omtalad. Det ena kotteriet var ovettigt, det andra berömde honom, och den lilla boken blev svårt malträterad av dem, ty den var för originell att bli ignorerad och för robust att bli dödad av misshandel, så den kom ut ur striden helt oskadd, ja, om möjligt med ännu mera glans, tack vare den friktion, som bevisat, att guldet var äkta.

Detta tog emellertid tid, och Rose kunde endast sitta hemma och läsa alla de notiser, hon kunde komma över, såväl som det litterära skvaller, Phebe skickade henne; ty Mac skrev sällan och vid dessa

R. I B. 11