tillfällen aldrig ett ord om sig själv, så Phebe pumpade honom skickligt, när de möttes, och inrapporterade troget allt.
Det var rätt besynnerligt, att flickornas brev — utan att det från någondera sidan gjorts en enda fråga därvidlag — huvudsakligen innehöllo meddelanden om deras respektive älskade. Phebe skrev om Mac, Rose svarade med detaljerade underrättelser om Archie, och båda tillade som hastigt några ord om sina egna angelägenheter, som om dessa varit av mindre vikt.
Phebe fick den mesta tillfredsställelsen av korrespondensen, ty strax efter det att boken kommit ut, började Rose önska, att Mac skulle komma hem igen och bli ganska avundsjuk på de plikter och nöjen, som höllo honom kvar i staden. Hon var ofantligt stolt över sin poet och jublade högt över detta vackra uppfyllandet av hennes profetior, ty till och med tant Plenty medgav nu ångerfullt, att »gossen inte var någon idiot». Varje berömmande ord lästes upp högt, så att säga från hustaken, av Rose; varje nedsättande kritik diskuterades med hetta, och hela familjen befann sig i ett tillstånd av största förtjusning över »den fula ankungens» första flygförsök, och alla betraktade honom numera såsom den mest lovande unga svanen i hela flocken.
Men ingen var så uppfylld av förtjusning som d:r Alec. Ingen mer än kanske Rose visste, hur stolt och glad den gode mannen kände sig över sin gudsons första lilla framgång, ty han hade alltid hoppats mycket av gossen, därför att denne, trots sina besynnerligheter, hade en sådan hederlig och rättfram natur och, lovande litet, uträttade mycket med en ihärdighet, som utvisar en manlig karaktär. All romantiken i doktorns hjärta väcktes till liv av denna petiska löftesknopp och den kärlek, som kommit den att gå i blom så tidigt, ty Mac hade anförtrott farbrodern sina förhoppningar och funnit mycken tröst och ett gott stöd i dennes medkänsla och råd. Som den kloke man han var, överlämnade d:r Alec åt de båda unga att lära sig den stora läxan på sitt eget sätt, rådde Mac att arbeta och Rose att vänta, tills båda voro
