Sida:Rosor i blom 1927.djvu/168

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Charlies var lidelse, Macs är kärlek!

— Rose, Rose! ropade en gäll röst. Hon spratt till, sprang upp och fram till dörren.

— De har kommit! De har kommit!




XVIII.
HUR PHEBE GJORDE SIG VÄLKOMNAD.

D:r Alec hade icke anlänt, men i stället hade det kommit tråkiga underrättelser, vilket Rose förstod i samma ögonblick hon fick se tant Plenty komma linkande nedför trappan med mössan på sned och ett brev fladdrande i handen, i det hon utbrast i förtvivlan:

— O, min gosse! Min gosse! Sjuk, och jag som inte är där och kan vårda honom! Svår feber så långt borta! Vad kan de där barnungarna göra? O, varför lät jag Alec resa?

Rose lyckades få henne med in i salongen, och medan den stackars damen kved och jämrade sig, läste flickan brevet, som Phebe skrivit till henne, på det att hon »skonsamt skulle förbereda Rose».


 »Kära miss Plenty!

Var snäll och läs först det här själv och omtala sedan innehållet för min lilla matmor på det sätt, ni anser bäst. Den käre doktorn är mycket sjuk, men jag är hos honom och lämnar honom varken dag eller natt, förrän han är på bättringsvägen. Så lita på mig och var inte ängslig, ty allt skall göras, som omvårdnad, skicklighet och absolut hängivenhet kunna göra. Han har inte velat låta oss underrätta er förr, ty han befarade, att ni skulle komma hit med risk för er hälsa. Och det hade verkligen icke tjänat någonting till, ty det behövs endast en sköterska, och jag kom först, så låt inte Rose eller någon annan beröva mig rättigheten till faran och plikten. Mac har skrivit till sin far, ty numera är