riktigt säkra på att deras kärlek var byggd på en säkrare grundval än beundran eller ungdomlig romantik.
Mac tycktes emellertid inte göra sig någon brådska med att komma hem, och till sist blev doktor Alec otålig och beslöt helt plötsligt att resa till L. för att hälsa på ungdomarna.
Han skrev ofta och lämnade utförliga rapporter om »de stora varelserna», såsom Steve kallade Phebe och Mac, och tycktes ha mycket att uträtta, ty den andra veckan av hans frånvaro hade nästan gått till ända, innan han utsatte en dag för sin återkomst och lovade att förvåna dem med en skildring av sina upplevelser.
Rose kände, att något storartat skulle komma och ordnade sina angelägenheter, så att den annalkande krisen skulle finna henne fullt redo. Ty nu hade hon »uppdagat sanningen», var fullt säker på sin sak och hade skjutit ifrån sig alla tvivel och farhågor för att hälsa välkommen kusinen, som hon var övertygad om att farbrodern skulle föra med sig hem. Hon tänkte på det en dag, när hon tog fram brevpapper för att skriva ett långt brev till stackars tant Clara, som trånade efter nyheter därute i Kalkutta.
Något visst däri påminde henne om den andre friaren, vars giljande fått ett sådant tragiskt slut, och efter att ha öppnat den lilla lådan med minnen tog bon upp det blåa armbandet, i en känsla av att hon borde ägna Charlie en öm tanke mitt i sin nya lycka, ty på senaste tiden hade hon glömt honom.
En lång tid efter hans död hade hon burit armbandet dolt under klänningsärmen, men armen hade blivit för rundad, förgätmigejerna hade ramlat ur en i sänder, spännet hade gått sönder, och på hösten hade hon lagt bort det, inom sig erkännande, att hon vuxit ifrån suveniren såväl som den känsla, det väckte.
Hon betraktade det förstrött ett ögonblick; så lade hon sakta ned det igen, låste lådan och tog upp den lilla gråa bok, som var hennes stolthet, varvid hon i tankarna jämförde de båda männen och deras inflytande på henne — det ena sorgset och oroande, det andra ljuvt och inspirerande.
