när hade blivit hans sista. Vid detta stora tillfälle var det absolut omöjligt att hålla någon medlem av familjen borta. De kommo från alla håll och kanter, trots uttryckliga förhållningsordet, ty d:r Alec var alltjämt mycket svag och fick icke utsättas för några sinnesrörelser. Och liksom om vinden fört med sig den glada underrättelsen, löpte farbror Jem föregående kväll in i hamnen; Will och Geordie skaffade sig lov från skolan på eget ansvar; Steve skulle ha trotsat hela fakulteten, om så erfordrats; och farbror Mac och Archie sade som med en mun: Åt helsicke med affärerna för i dag!
Jamie pinades svårligen denna dag, så slets han mellan sin önskan att uppföra sig väl och en vanvettig lust att skrika med sina lungors hela styrka, slå kullerbyttor och anställa en kapplöpning genom hela huset.
Men det fullaste hjärtat klappade och dunkade i Roses bröst, där hon gick omkring och ställde fram vårblommor överallt, mycket tyst men så strålande av lycka, att tanterna, som iakttogo henne, viskade till varandra: Skulle en ängel kunna se älskligare ut?
Bland porträtten i hallen hängde ett av d:r Alec, målat strax efter hans återkomst av Charlie. Det hade blivit vackert inramat och intog nu hedersplatsen, smyckat med girlander, under det att den stora indiska urnan inunder lyste av en pyramid drivhusväxter, som Kitty skickat dit. Rose höll just på att lägga en sista ordnande hand vid dessa, då ljudet av vagnshjul kom henne att springa till dörren. Det hade varit hennes avsikt att uttala de första välkomsthälsningarna och emottaga den första omfamningen, men då hon såg det förändrade ansiktet i vagnen och den svaga gestalt, som bars uppför yttertrappan av alla gossarna, stod hon orörlig, tills Phebe slöt henne i sina armar och viskade:
— Jag gjorde alltsammans för dig, älskling!
— O, Phebe, säg aldrig mer, att du står i tacksamhetsskuld till mig! Jag kan aldrig gengälda dig det här, var allt, Rose hann svara, då de stodo för ett ögonblick med kind mot kind, hjärta mot hjärta, båda alltför lyckliga för många ord.
