Tant Plenty hade också hört vagnshjulen, och då alla reste sig upp, sade hon i befallande ton, i det hon satte på sig glasögonen upp och ned och grep en antimakass i stället för sin näsduk:
— Alla stannar här och låter mig ta emot Alec! Kom ihåg, hur svag han är, och var lugna, lika lugna som jag är.
— Ja, tant! Ja visst! svarade alla, men det hade varit lika omöjligt att åtlyda tillsägelsen som att hålla fjädrar stilla i en storm, och en oemotståndlig impuls förde dem alla ut i hallen, där de fingo se tant Plenty vackert illustrera sin egen »lugnteori» genom att, viftande med antimakassen, kasta sig i d:r Alecs armar, gråtande och skrattande med en hysterisk abandon, som inte ens tant Myra hade kunnat överträffa.
Tårjubileet var emellertid snart överståndet, och ingen tycktes ha tagit skada därav, ty så fort hans armar voro fria, glömde d:r Alec sig och började göra andra lyckliga genom att säga, i det hans utmärglade ansikte strålade, då han drog Phebe till sig:
— Tant Plenty, om det icke varit för denna goda dotter, hade jag aldrig blivit hälsad välkommen hem på detta sätt. Älska henne för min skull!
Den gamla damen visade nu, hurudan hon var, ty hon vände sig till Phebe, böjde på sitt gråa huvud, som om hon hälsat på en jämlike, räckte henne handen och svarade med en röst, som skälvde av ånger, beundran och ömhet:
— Jag är stolt över att få göra det för hennes egen skull, och jag vill visa, att jag menar det uppriktigt, genom att — Var är den där pojken?
Det fanns sex pojkar närvarande, men den rätta var på rätt plats just i det rätta ögonblicket, och tant Plenty fattade Archies hand och lade Phebes i den; hon försökte säga något högtidligt, som lämpade sig för tillfället, men kunde det ej, så hon kramade dem båda och snyftade:
— Om jag hade ett dussin nevöer, skulle jag ge dem alla åt dig, mitt kära barn, och dansa på bröllopet, om jag också hade reumatism i varenda lem!
Det var bättre än något tal, ty det narrade dem
