narrade henne att skratta, trots alla hennes ansträngningar att förefalla omedveten därom, så att Charlie började tappa humöret, när Phebe skulle till att sjunga, men då glömde han alltsammans i sin beundran av henne. Hon överraskade dem alla, ty två års undervisning i utlandet hade uträttat underverk, och den vackra röst, som brukat kvittra bland grytor och kastruller, hänförde nu alla åhörarna. Rose strålade av stolthet, när hon ackompanjerade väninnan, ty nu befann Phebe sig i sin egen värld — en härlig värld, där intet minne av fattighus eller kök, okunnighet eller ensamhet gjorde henne betryckt; en lycklig värld, där hon kunde vara sig själv och behärska andra med trollmakten av sin ljuva konst.
— Vid min salighet, Alec, det där är en röst, som rycker hjärtat ur en mans bröst! utbrast farbror Mac, i det han torkade sina tårar efter en av dessa härliga gamla ballader, som aldrig bli gamla.
— Det borde den göra! svarade d:r Alec i förtjust ton.
— Det har den gjort! tillade Archie i tankarna, ty just i detta ögonblick förälskade han sig i Phebe. Han gjorde det riktigt, och han kunde bestämma tiden på sekunden; ty en kvart över nio hade han endast tyckt, att hon var en förtjusande ung kvinna; tjugu minuter senare tyckte han, att hon var den älskligaste kvinna han någonsin sett, och tjugufem minuter över tio var hon en ängel, som sjöng sig till hans själ, och efter ytterligare fem minuter var han en förlorad man.
II.
GAMLA VÄNNER MED NYA ANSIKTEN.
— O, vad det är härligt att vara hemma igen! Det förvånar mig, att jag någonsin kunnat besluta mig för att resa! utbrast Rose, medan hon följande morgon strövade omkring i det gamla huset. Allt
