tycks vara så, som vi lämnade det, till och med rosenbladen, vi brukade stoppa ner i den här, fortsatte hon, i det hon kikade ned i en av de höga indiska urnorna, som stodo i hallen.
— Kommer du ihåg, hur Jamie och Snokis brukade leka »Fyrtio tjuvar» med dem och hur du försökte krypa ner i den där blåa och fastnade och hur de andra gossarna fann dig där, innan jag lyckats få ut dig igen? frågade Phebe skrattande.
— Ja då, och när man talar om trollen, så står de utanför dörren, sade Rose, då de hörde en gäll vissling, åtföljd av klapprandet av hästhovar.
— Det är cirkusen! utbrast Phebe glatt, då båda komma att tänka på den röda giggen och klanens anfall.
Nu var det tyvärr endast en pojke, men han åstadkom tillräckligt med oväsen för ett halvt dussin, och innan Rose hunnit fram till dörren, kom Jamie inskuttande med »ett glänsande meorgonansikte», ett sällträ över axeln, en röd och vit jockejmössa på huvudet, en stor boll i ena fickan, en massa kakor i den andra och munnen full av det äpple, han just expedierat i största hast.
— Morron! Jag har bara tittat in för att göra mig riktigt säker på att du är hemma igen och se efter, att du är all right, anmärkte han, i det han saluterade med sällträt och lyfte på mössan.
— God morgon, kära du! Ja, vi är verkligen hemma igen. Men du förefaller riktigt grann, Jamie. Vad tillhör du — en brandkår eller en jockkejklubb?
— Nej, madame! Vad för slag? Vet du inte det? Jag är kapten för baseballklubben Stjärnan. Titta på den här! Och han knäppte upp jackan för att visa en hjärtformig röd flanellsköld, stor som ett tefat, som satt på hans av stolthet svällande bröst.
— Överdådigt! Jag har varit borta så länge, att jag glömt, att det finns ett sådant spel. Och du är kapten? utbrast Rose, djupt imponerad av den hedersbetygelse, hennes släkting förvärvat.
— Det är just vad jag är det, och det är ingen leksak, det kan jag tala om för dig, för vi slår ut tänderna på varandra och ger varandra blåa ögon lika
