bra som de stora grabbarna. Kom ner på allmänningen mellan ett och två, så får du se, hur det går till. Jag ska lära dig sköta ett sällträ, om du vill.
— Nej tack, kapten. Det är vått i gräset, och du kommer för sent i skolan, om du stannar och väntar på oss… Men jag kan ännu springa, och du ska få se, att jag hinner före dig till grinden. Och givande efter för ögonblickets impuls, lade Rose i väg nedför trappan och vidare, innan den häpna Jamie hunnit svinga sig upp på sin ponni och följa efter.
Han satte genast av, men Rose hade fått försprång, så hon hann litet före till målet och stod där, skratlande och flämtande, rosig av den friska oktoberluften, en vacker tavla för flera herrar, som åkte förbi.
— Bra gjort, Rosie! sade Archie, i det han hoppade ur giggen och skakade hand med henne, under det att Will och Geordie, som voro klädda i sina skoluniformer, gjorde honnör och farbror Mac skrattade åt Jamie, som såg ut, som om flickor stigit litet i hans aktning.
— Jag är så glad åt att det är ni, för ni blir inte chockerade. Men jag känner mig så lycklig över att vara hemma igen, att jag glömde, att jag inte längre är lilla Rose, sade Atalanta och ordnade sitt fladdrande hår.
— Du är mycket lik henne med håret hängande ned på axlarna som förr. Hur mår farbror och Phebe? frågade Archie, som, medan han talade, tittade över Roses huvud bort mot verandan, där en kvinnlig gestalt syntes bland kaprifolierna.
— Tack, alla mår bra. Vill du inte titta in ett slag?
— Hinner omöjligt, min kära vän. Affärer, förstår du, affärer. Den här mannen är min högra hand, och jag kan inte avvara honom en enda minut. Kom nu, Arch. Vi måste ge oss i väg, annars hinner gossarna inte med tåget, svarade farbror Mac och såg på sitt ur.
Rose stod kvar ett ögonblick, men skulle just återvända in, då ett munter »Ohoj! Ohoj!» kom henne
