på min skönhet. Jag är kanske dåraktig, men jag tycker om att veta med mig, att jag är något mer än en rik arvtagerska.
D:r Alec förstod den sinnesstämning, i vilken hon befann sig, och gjorde sitt bästa att varna henne, utan att samtidigt göra henne alltför sorgsen genom för mycket världslig visdom.
— För dem, som känner och älskar dig, är du något mer än en rik arvtagerska, så fatta mod, min flicka, och håll fast vid den tillit, som finns hos dig! Det finns en prövosten för allt dylikt, och betvivla och undvik allt det, som inte har den rätta klangen. Pröva män och kvinnor, allteftersom du möter dem på din väg, och jag är förvissad om att samvete, instinkt och erfarenhet kommer att avhålla dig från att begå svårare misstag.
Efter ett ögonblicks tystnad svarade hon med ett plötsligt småleende kring läpparna:
— Farbror, om jag prompt måste ha friare, önskar jag, att de vore litet intressantare. Hur ska jag kunna tycka om eller högakta män, som går på såsom somliga av dem gör, och sedan inbillar sig, att kvinnor kan känna sig hedrade av ett erbjudande av deras hand? Hjärtan är numera omoderna, så dem säger de inte mycket om… Du vet ju, att vi har gammalmodiga åsikter, så jag var inte beredd på att män skulle fria till mig vid alla möjliga tillfällen och på alla möjliga platser, utan minsta varning förutom några få småleenden och ömma ord. Jag hade trott, att allt så'nt där skulle bli mycket intressant, för att inte säga spännande, men det är det ej, och jag ertappar mig med att skratta i stället för att gråta och känna mig ond i stället för glad och att glömma alltsammans mycket snart. Vet du vad, farbror? En löjlig pojke friade till mig, då jag endast träffat honom ungefär tio gånger. Men han var förfärligt skuldsatt, så det var kanske förklaringen därtill. Och Rose dammade av sina fingrar, som om hon smutsat ned dem.
— Jag känner honom, och jag tänkte just, att han skulle göra det, sade doktorn och ryckte på axlarna.
