Hoppa till innehållet

Sida:Rosor i blom 1927.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Under de tre månader, hon varit hemma, hade hon träffat denne sin kusin oftare än någon av de andra, ty han tycktes vara den enda, som hade tid att »leka med Rose», såsom de brukat säga några år tidigare. Alla de andra gossarna arbetade, d:r Alec hade mycket att ordna efter sin långa frånvaro, Phebe var upptagen av sin musik, och tant Plenty hade alltjämt överinseendet över hushållet. Till följd därav föll det sig helt naturligt, att Charlie tittade in vid alla tider på dagen med brev, hälsningar, nyheter och trevliga planer. Han hjälpte Rose med hennes skisser, red tillsammans med henne, sjöng med henne och förde henne med sig på bjudningar, som om det varit något alldeles självfallet, ty tant Clara, som var den gladaste av alla tanterna, tjänstgjorde vid alla möjliga tillfällen som »förkläde».

Allt det där hade varit mycket trevligt för en tid, men så småningom började Rose önska, att Charlie finge något att göra, liksom alla de andra, och inte hade till uppgift här i livet att följa efter henne överallt. Och på senaste tiden hade hon tyckt sig märka, att han ansåg, att hela hennes tid och alla hennes tankar tillhörde enbart honom, och att han tog illa upp, om någon annan gjorde anspråk därpå. Det förargade henne och ingav henne tanken, att han missuppfattade hennes vänlighet och intresse.

Dessa tankar drogo vagt genom hennes hjärna, medan hon läste breven, och utövade omedvetet sitt inflytande på henne under det samtal, som följde.

— Bara bjudningsbrev, och jag har inte tid att besvara dem nu, ty då blir jag inte färdig med det här arbetet, sade hon.

— Låt mig hjälpa dig. Låt mig tjänstgöra som din sekreterare, så får du se, vilken lättnad det blir för dig, sade Charlie.

— Ja, du kan besvara mina biljetter, om du vill. Ett avböjande svar på dem alla utom ett par. Läs upp namnen, allteftersom de kommer, så ska jag säga, vad du ska svara.

— Att höra är att lyda. Vem säger nu, att jag är en »frivol dagdrivare»? Och Charlie slog sig beredvilligt ned vid skrivbordet. Ordning är himmelns