första lag, och utsikten är härlig, men jag kan inte se till något brevpapper, tillade han, i det han öppnade brevportföljen och med intresserad min granskade dess innehåll.
— Högra skrivbordslådan — violett monogram på brevpapperet — enkelt papper till affärsbreven.
— Tillitsfulla varelse! Tänk, om jag öppnar orätt låda och uppdagar din själs ömma hemligheter? fortsatte sekreteraren, i det han med manlig likgiltighet för ordning plockade bland brevpapperet.
— Det har jag inga, sade Rose sedigt.
— Vad för slag? Det kan jag inte tro, kusin. Vad jag gärna skulle vilja se dem, men jag vågar inte be därom.
— Det finns några få suvenirer i det där skrivbordet, men ingenting sentimentalt eller intressant. Du får titta på dem, om du vill, men bli inte besviken. Nedre lådan till vänster — den, som nyckeln sitter i.
— Ängel av godhet! Hur ska jag kunna löna dig? Intressanta ögonblick, hur är du icke uppblandad med skälvande sinnesrörelse! Och med en tragisk åtbörd öppnade han lådan. Sju hårlockar, alla blonda, i en ask! De ser mycket bekanta ut, och jag inbillar mig, att jag känner de huvuden, de beklätt.
— Ja, ni gav mig allesammans var sin, när jag reste, som du vet, och jag förde dem med mig jorden runt i den där asken.
— Jag önskar, att huvudena också fått följa med. Här är en stilig liten bärnstensgud med en guldring i ryggen och härligt doftande andedräkt, fortsatte Charlie, i det han förde en luktflaska till näsan.
— Den hade farbror med sig hem för länge sedan, och jag är mycket förtjust i den.
— Men det här ser misstänkt ut — en herr-ring med en lotusblomma i stenen och en biljett fäst vid den. Jag darrar av ängslan, när jag frågar: Vem? När? Var?
— En herre i Kalkutta skänkte mig den på min födelsedag.
— Jag andas åter — det var min anherre?
— Var inte löjlig! Ja, naturligtvis var det han, och han gjorde allt, för att min vistelse där skulle
