— Ja, det har jag, och jag tänker inte följa med honom ut på någon tid. Hans uppförande passar inte mig och mitt passar inte honom, så jag vill vara alldeles oberoende, och du kan hjälpa mig med det, om du vill.
Mac uppgav en dämpad vissling och sade med en åtbörd, som om han strukit en spindelväv ur ansiktet:
— Hör nu på, kusin: Jag är inte skicklig i att lösa gissgåtor och kommer endast att bära mig fumligt åt, om du för mig med förbundna ögon in i en fin manöver. Säg mig rent ut, vad du vill, att jag ska göra, och jag gör det, om jag kan. Låtsas, att jag är farbror, och lätta ditt hjärta för mig.
Han talade så vänligt, och de ärliga ögonen uttryckte en sådan vänskap, att Rose kände, att hon kunde lita på honom, och svarade så uppriktigt, som han gärna kunnat önska:
— Du har rätt, Mac, och jag har ingenting emot att tala lika öppet med dig som med farbror, för du är en sådan pålitlig kamrat och kommer inte att tycka, att jag är fånig, därför att jag försöker göra, vad jag anser vara rätt Charlie gör det, och till följd därav blir det mycket svårt för mig att hålla fast vid min föresats. Jag vill hålla tidiga timmar, klä mig enkelt och uppföra mig passande, oavsett vad fashionabelt folk gör. Du håller med mig om det, det är jag säker på, och för principens skull kommer du att stå på min sida.
— Det vill jag, och jag börjar med att visa dig, att jag förstår denna kasus. Det förvånar mig inte alls, att du inte är belåten, ty Charlie är alldeles för anspråksfull och förmäten, och du behöver någon, som hjälper dig med att huta åt honom litet. Eh, kusin?
— Ett så'nt sätt att uttrycka det! sade Rose och skrattade mot sin vilja. Så tillade hon: Så är det, och jag behöver någon, som hjälper mig att klargöra för honom, att jag inte tycker om att han tar mig i besittning på detta övermodiga sätt, som om jag tillhörde honom mer än någon annan medlem av familjen. Jag tycker inte om det, för folk börjar
