i det han reste sig upp och avlevererade en bugning, som var en sådan utmärkt imitation av Charlies mest storslagna uppträdande, att hon förlät honom med ens och utbrast i överraskad och road ton:
— Nej men, Mac! Jag visste inte, att du kunde vara så elegant! Jag accepterar med tacksamhet. God morgon, doktor Alexander Mackenzie Campbell.
När det på fredagskvällen kom bud upp, att hennes eskort väntade, sprang Rose ned, uppfylld av den innerliga förhoppningen, att han inte hade kommit i sammetsjacka, höga stövlar och svarta handskar eller begått något obetydligt misstag i den vägen. En ung herre stod framför den höga spegeln, uppenbarligen sysselsatt med att ordna sitt hår, och Rose tvärstannade, medan hennes blick vandrade från den svarta rocken till de med vita handskar beklädda händerna, som lade en ostyrig lock till rätta.
— Nej men, Charlie, jag trodde — började hon i överraskad ton, men kom inte längre, ty herrn vände sig om, och hon såg framför sig Mac i oklanderlig aftontoalett med håret benat, en bukett i frackuppslaget och en martyrs uppsyn.
— Åh, önskar du inte, att det vore han? Du har bara dig själv att tacka för att det inte är han. Är jag som jag ska vara? Dandyn har riggat upp mig, och han bör veta, hur allt ska vara, sade Mac, i det han knäppte ihop händerna och stod stel som en laddstake.
— Du är så storartad enligt konstens alla regler, att jag inte känner igen dig.
— Det gör inte jag heller.
— Jag hade ingen aning om att du i så hög grad kunde se ut som en gentleman.
— Och inte jag heller, att jag kunde känna mig så idiotisk.
— Stackars gosse! Han ser verkligen olycklig ut. Vad kan jag göra för att muntra upp honom, i gengäld för det offer, han gör?
— Sluta att kalla mig »gosse». Det kommer att mildra min vånda ofantligt och inge mig mod att uppträda i djupt urringad rock och en lock i pannan,
