Så vidtog visslandet och dunkandet ännu kraftigare än förut, och Rose, som kände igen rösterna, kikade in genom den på glänt stående dörren och fick då se en syn, som kom henne att skaka av återhållen munterhet. Med en röd bordduk bunden kring midjan, låg Steve med smäktande min med huvudet på Macs axel och dansade i takt med den melodi, han visslade. Mac, vars kinder blossade och vars ögon förrådde, att han var yr i huvudet, höll fast brodern vid korsryggen och sökte förgäves styra honom nedför det långa rummet, utan att trassla in benen i bordduken, trampa honom på tårna och kollidera med möblerna. Det tog sig mycket lustigt ut, och Rose njöt ofantligt därav ända tills Mac i ett frenetiskt försök att snurra runt slängde sig själv mot väggen och Steve i golvet. Då var det henne omöjligt att återhålla sitt skratt längre, och hon trädde in, sägande helt glatt:
— Det var storartat! Gör om det, så ska jag spela för er.
Steve sprang upp och slet i största förvirring av sig bordduken, och Mac sjönk ner i en länstol och försökte se riktigt lugn och ogenerad ut, när han flämtade:
— Hur mår du, kusin? När kom du? John borde ha underrättat oss.
— Det gläder mig, att han inte gjorde det, ty då hade jag gått miste om denna bild av kusinlig hängivenhet och broderlig kärlek. Jag ser, att du håller på att göra dig redo till vår nästa tillställning.
— Jag försöker, men det är så mycket att komma ihåg samtidigt — hålla takt, styra rätt, undvika kjolarna och behärska mina förbaskade ben — det är inte lätt att sköta om allt det där till en början, svarade Mac, torkande sig i pannan.
— Svåraste jobb, jag någonsin försökt mig på, och eftersom jag inte är någon murbräcka, så vägrar jag att bli slängd omkring mer, brummade Steve.
— Mycket hyggligt av dig, och jag är dig mycket förbunden. Jag tror, att jag kommit underfund med knepet nu och kan öva mig med en stol för att inte tappa handlaget, sade Mac med en sådan komisk bland-
