ning av tacksamhet och resignation, att Rose åter brast i ett oemotståndligt skratt, i vilket kusinerna instämde.
— Eftersom det är för min skull du gör dig till martyr, kan jag icke göra mindre än att hjälpa dig. Spela för oss, Steve, så ska jag ge Mac en lektion, såvida han icke föredrar en stol. Och efter att ha kastat av sig hatt och kappa vinkade Rose så inbjudande, att den allra allvarligaste filosof hade givit efter.
— Tusen tack, men jag är rädd för att jag kommer att göra dig illa, började Mac.
— Det är inte jag. Steve skötte inte sitt släp ordentligt, och jag har inget alls, så det bekymret är borta, och musiken kommer att göra det mycket lättare för dig att hålla takten. Gör bara, som jag säger, så reder du dig utmärkt efter några varv.
— Det vill jag! Det vill jag! Stäm upp, Steve! Nu, Rose! Och efter att med beslutsam min ha strukit upp håret ur ögonen högg Mac tag i Rose och grep sig åter verket an, fast besluten att utmärka sig eller dö på kuppen.
Den här gången gick det bättre, ty Steve markerade takten medelst en serie dunkningar, Mac lydde order, som om hans liv berott därpå, och efter att flera gånger ha varit nära att förolyckas hade Rose tillfredsställelsen att bli säkert styrd nedför rummet och landad med en storartad piruett vid bortre ändan. Steve applåderade, och Mac, som kände sig högeligen belåten, utbrast med okonstlad uppriktighet:
— Det finns verkligen något slags inspiration hos dig, Rose. Förr har jag alltid avskytt att dansa, men, vet du vad, nu tycker jag riktigt bra om det.
— Jag visste, att du skulle göra det, men du får inte stå så här med armen om din dam, när du är färdig. Du måste slå dig ner och fläkta henne, om hon önskar det, sade Rose, angelägen om att förbättra en elev, som tycktes vara i ett så sorgligt behov av undervisning.
— Ja visst! Jag vet, hur de gör det, sade Mac, släppte kusinen och framkallade medelst en tidning en sannskyldig storm kring henne, så uppfylld av nitälskan, att hon inte hade hjärta att rätta honom.
