— Bra gjort, gamla gosse! Jag börjar hysa hopp om dig och ska med ens beställa dig en ny frack, eftersom du verkligen tänker ägna dig åt så'nt här, sade Steve med uppsynen hos den, som förstår sig på dylikt. Hör du, Rose, vill du nu vara snäll att lära honom litet kallprat, så att han inte gör sig till ett åtlöje, såsom han gjorde häromkvällen. Jag menar inte hans geologiska prat — det var svårt nog, men hans konversation med Emma Curtis var mycket värre. Tala om det för Rose, Mac, så får du se, om hon inte tycker, att Emma hade anledning att anse dig för en första klassens tråkmåns.
— Jag kan inte inse varför, när jag bara försökte föra en förståndig konversation med henne, började Mac motsträvigt, ty hans kusiner, för vilka brodern förrått honom, hade skojat obarmhärtigt med honom.
— Vad sade du? Jag ska inte skratta, om jag kan låta bli, sade Rose nyfiket, ty Steves ögon tindrade av munterhet.
— Jo, jag visste, att hon var förtjust i teatern, så jag försökte med det ämnet först och klarade mig utmärkt, ända tills jag började berätta för henne, hur de skötte sådant i det gamla Grekland. Mycket intressant, förstår du?
— Ja, mycket. Föredrog du en av körerna för henne eller var det en bit ur Agamemnon, liksom då du beskrev den för mig? frågade Rose, som endast med svårighet bibehöll sitt allvar, då hon tänkte på denna komiskt allvarliga scen.
— Nej, naturligtvis inte, men jag rådde henne att läsa Prometeus, och då gäspade hon bakom solfjädern och började prata om Phebe — »vilken rar varelse hon var», »hur hon höll sig på sin plats», »klädde sig i överensstämmelse med sin ställning» och dylik goja. Jag antar, att det var ganska ohövligt, men jag blev smått förvirrad och sade det första, som föll mig in, nämligen att jag tyckte, att Phebe var den bäst klädda kvinnan i rummet, därför att hon inte var bara bjäfs och plymer, liksom de flesta andra flickorna.
— O, Mac! Och detta till Emma, som bara tänker på att följa med modet och som var särskilt elegant då på kvällen! Vad sade hon? frågade Rose.
